Flirtar med faran i Mijas

Hej igen från en väldigt, väldigt varm fredag...

Hoppas att du njuter av vädret, var du än befinner dig!

Det är varmare än någonsin i både Storbritannien och Europa, och här på AW avslutar vi vår Midsummer Madness-säsong med en rejäl smäll – bokstavligen, precis som fyrverkerierna under San Juan-firandet som lyser upp Andalusien den här veckan. Samtidigt har Coco och jag flirtat med faran i det annars så fridfulla och idylliska Mijas.

Vi har fortfarande ett helt gäng med 30%-erbjudanden kvar, men de försvinner snabbt nu, så ta gärna en titt innan midsommarmagin slutligen smälter bort.

Förra veckan berättade jag om de goda nyheterna gällande mitt spanska TIE-kort (uppehållskort), och hur jag äntligen var nära att ha alla papper i ordning igen. Om du missade det kan du läsa ikapp här.

Tja, den här veckan kom kortet – och svaldes nästan av jorden igen på en och samma dag. Mer om det lilla dramat här nedan...

Samtidigt anlände en container från Bali till vårt lager i Málaga, och jag var på plats för att se den lossas. Det är alltid ett tillfredsställande ögonblick, men också ett lite nervöst sådant. Som alla som importerar från Indonesien kan intyga, är extrem hetta och hantverksprodukter inte alltid bästa vänner.

Värme och fukt kan vara ett stort problem. Fukt kan smyga sig in. Mögel kan uppstå. Trä kan svälla, spricka, slå sig eller lukta spetiskt. Naturprodukter är vackra just för att de är naturliga, men det betyder också att de kräver omsorg, skicklighet och en hel del tråkigt arbete bakom kulisserna innan de kan stå där och se fina ut på dina hyllor.

Självklart använder vi "superdry"-absorbenter på containerns innerväggar och små fuktpåsar inuti många av produkterna. Men trots det kan problem ändå uppstå. Vår man i Indonesien, Bondhan, har tillsammans med James i Storbritannien bokstavligen svettats över det här problemet under det senaste året.

Vi har provat allt. Ärligt talat finns det ingenting på internet, eller ens från AI, som ger ett perfekt svar på detta. Men jag är hoppfull om att vi äntligen kan ha snubblat över en lösning – en kombination av åtgärder snarare än ett enda magiskt trick.

Ett nytt märke av "superdry" som påstås vara 400% bättre. En liten pryl vi hittade i Kina-butiken – affärshemlighet, tyvärr! Och numera en maskin som kontrollerar fukthalten i varje enskild produkt vid lastningstillfället. Den måste ligga mellan två noggrant testade gränsvärden innan den får åka med.

Det har varit ett hårt arbete. Massor av tester, mycket kliande i huvudet och många "varför händer det här fortfarande?"-ögonblick. Men till slut, på en av de varmaste dagarna vi varit med om, anlände en container som var helt torr, ren och fräsch.

Bra jobbat Bondhan, James och alla inblandade. Detta är precis den sortens osynliga arbete som kunderna aldrig ser, men som gör hela skillnaden.

Och sedan kom San Juan.

Över hela Andalusien samlades folk på stränderna fram till småtimmarna för att hoppa över eldar, titta på fyrverkerier, önska sig saker och i allmänhet bevisa – än en gång – att Spanien verkligen vet hur man festar ordentligt.

Morgonen därpå, klockan 09:30, hade jag min tid för att hämta ut mitt ID-kort på den ökänd kaxiga polisstationen i Marbella. Efter San Juan-natten undrade jag ärligt talat om någon överhuvudtaget skulle dyka upp. Men det här är Spanien – de kan festa hela natten och ändå komma till jobbet uppklädda och skarpa.

Efter att ha hängt utanför med resten av den väntande folkmassan tills mitt namn ropades upp (ursinnigt feluttalat, såklart), visades jag in av den förmodligen coolaste och bäst klädda polis jag någonsin sett. Mycket Marbella. Sedan behandlade en väldigt stilig poliskvinna i solglasögon mina papper, sträckte över mitt kort, och så var det klart.

Väl ute kontrollerade jag utgångsdatumet och gjorde nästan en liten glädjedans. Tio år! Jag hade förväntat mig tre, hoppats på fem, och fick på något vänster tio. Vilket kap.

Så lite senare åkte Coco och jag upp till Mijas Pueblo, den vackra, vitkalkade bergsbyn som ligger precis ovanför där vi bor. Vi strosade runt och bara njöt av utsikten när vi hittade en gränd vi inte sett tidigare. Den slingrade sig runt baksidan av några gamla byggnader, med en dramatisk utsikt på ena sidan, och ledde bort mot en park och tjurfäktningsarenan.

Sedan plötsligt – splat.

Både Coco och jag kände hur något förfärligt landade på oss. En enorm fågelskit, eller så verkade det i alla fall.

Omedelbart rusade en vänlig gammal man fram med vatten och pappersservetter, djupt bekymrad, och erbjöd sig att hjälpa till. Han började rycka i min skjorta och försökte få mig att ta av den så att han kunde rengöra den över räcket. Sedan dök även en yngre kille upp, redo att hjälpa till.

Och det var då alla varningsklockor i mitt huvud började ringa.

Jag sa till Coco: ”Håll hårt i din väska”, och körde ner handen i fickan och greppade min plånbok – plånboken som innehöll mitt splitternya spanska ID-kort.

Jag mumlade till Coco: ”Det här är en bluff...”. Och vips, så var de borta.

AI återskapade scenen åt mig... Helt otroligt, den där "hjälpsamma" mannen såg EXAKT ut så där!

Senare frågade jag AI, och visst – vi hade uppenbarligen blivit utsatta för den klassiska ”senapsbluffen”. Något kladdigt sprutas eller stänks på dig. En hjälpsam främling dyker upp med servetter och vatten. Du blir distraherad, obekväm och generad, och plötsligt är det händer i närheten av dina fickor, din väska, ditt bälte eller din telefon.

Jag kan tänka mig att sådant händer i bakgatorna i Old Delhi eller Paharganj. Men i det väldoftande, fridfulla, vitkalkade Mijas Pueblo? Wow.

Tack och lov blev vi inte av med något. Min plånbok stannade precis där den var. Det nya TIE-kortet överlevde sin första dag ute i det vilda.

Senare, när jag satt på en tapasbar på torget mittemot den gamla tjurfäktningsarenan, reflekterade jag över hur nära det faktiskt hade varit. All den där ansträngningen, alla möten, allt pappersarbete, all väntan – och så var det nära att jag förlorade kortet till en ficktjuv innan bläcket ens hunnit torka.

Men det kanske är veckans läxa.

Du kan göra allt rätt. Du kan slita hårt i ett år för att hålla en Bali-container torr. Du kan navigera genom spansk byråkrati. Du kan äntligen få ditt dyrbara ID-kort. Och ändå kastar livet något kladdigt på dig från ovan.

Tricket är att inte drabbas av panik. Håll hårt i det som betyder något. Behåll ditt sinne för humor. Och ät en god lunch efteråt om det är möjligt.

Så den här veckan är jag tacksam – för torra containrar, skarpa poliser, lojal personal, tur med instinkterna och tapas i skuggan.

Och nu när Midsommarmagin närmar sig sitt slut, vill jag tacka dig – som alltid – för att du är en del av vår lite kaotiska, alltid intressanta och aldrig tråkiga AW-resa.

Kom ihåg att ta vätskepauser (precis som i fotbolls-VM)... Rodrigo och gänget på det brittiska kontoret har startat en jättetrend just nu – kolla här.

Och du, se till att knipa de sista 30%-erbjudandena innan de går upp i rök, precis som två misstänkt hjälpsamma främlingar i en gränd i Mijas.

Håll dig sval – och ha en fantastisk helg!

David