Värmebölja, byråkrati & helgförsäljning

Hälsningar från ett soligt Spanien.

Ironiskt nog har delar av Storbritannien faktiskt varit varmare än här den här veckan… men vi ska inte pusta ut riktigt än. Spanien står nämligen näst på tur för nästa "värmebomb", och den rör sig snabbt. Förra veckan berättade jag om min resa hit och varför du borde stoppa bomull i öronen – om du missade det nyhetsbrevet kan du läsa ikapp det här.

Jag har tillbringat en del av veckan tillsammans med det spanska teamet på vårt nya kontor och lager i Malaga. Det är alltid lika roligt. Showroom-delen börjar ta form ordentligt, varorna rullar in och det känns verkligen som att Spanien har börjat få upp farten på riktigt för oss nu.

Men vid sidan av lagerbesök och möten har jag också haft det stora nöjet att återigen brottas med den berömda spanska byråkratin.

Japp, du gissade rätt… det har blivit dags att förnya uppehållstillståndet.

Jag var tvungen att förnya mitt uppehållstillstånd innan det gick ut. I teorin en enkel match.

För några år sedan gick det till så att man dök upp utanför den lokala polisstationen i gryningen. Där anslöt man sig till en förvirrad folkmassa som flanerade runt på trottoaren. Då och då dök det upp en polis som såg extremt viktig ut, hårt hållande i ett skrivunderlägg. Han ropade ut namn med en så kraftig dialekt att inte ens personerna själva kände igen sina egna namn. Av någon anledning envisas de alltid med att ropa upp mig med mitt mellannamn som de inte kan uttala – Lloyd. 

Det var totalt kaos… men på något sätt ett ganska charmigt kaos.

Nu har Spanien tagit till sig modern teknik. 

Man bokar en exakt tid online. 

Min tid var klockan 10:16. 

Inte 10:15.
Inte 10:20.
10:16.

Jag hade också blivit strängt varnad för att mötet MÅSTE ske innan kortet gick ut. Eftersom mitt resschema mest liknar en dåligt planerad världsturné var det stressigt nog att bara få till en tid. Min kontaktperson Carolina lyckades till slut knipa en tid i Fuengirola – exakt dagen innan kortet gick ut, vilket passade mina resplaner perfekt.

Så jag landade på torsdagskvällen.
Möte på fredagsmorgonen. 

Perfekt.

Exakt klockan 10:16 tågade vi självsäkert upp för trapporna. En polis bockade av mitt namn på en lista och visade in oss i ett bås. Där satt en kvinna som noggrant granskade alla mina papper… knappade på sin dator… och rynkade pannan en aning.

Sedan, med vad jag tyckte var lite väl mycket skadeglädje, informerade hon Carolina: 

”Oj… reglerna har ändrats.”

Något om Brexit muttrades fram tillsammans med en elegant spansk axelryckning. 

Nu var jag uppenbarligen tvungen att komma dit EFTER att kortet hade gått ut.

Alla papper lämnades tillbaka och, nästan som i förbigående, la hon till på engelska: 

”Och förresten… du får inte resa utanför Spanien förrän ditt nya kort har utfärdats.”

Där och då kände jag verkligen hur mina vingar klipptes. 

Stackars Carolina var nära till tårar. 

Själv var jag märkligt lugn. 

”Sånt som händer”, sa jag till henne.

Fortsättning följer…

Carolina lyckades på något vänster få till ett nytt möte den här veckan – den här gången i Marbella. 

Exakt klockan 14:00.

En snabb googling innan avslöjade att kontoret i Marbella har utvecklat ett minst sagt tveksamt rykte på nätet. Fraser som ”Spaniens otrevligaste kontor” och ”en byråkratisk mardröm” dök upp gång på gång i de enstjärniga recensionerna. 

Utmärkt.
Det här lovade gott.

Det var helt omöjligt att hitta parkering, så jag anlände bara i precis god tid. Carolina stod redan utanför och studsade nervöst från fot till fot. 

”Snabbt! Gå in!” ”Men mötet är ju klockan två…”

Jo, visst… men det fanns en liten hake. 

En gigantisk skylt på dörren deklarerade tydligt att kontoret stänger exakt klockan 14:00.

Bara i Spanien kan man få en officiell mötestid i exakt samma sekund som kontoret stänger för dagen.

Nåväl, in gick vi.

Och ärligt talat? 

Alla var supertrevliga.

Mannen vid skrivbordet var på strålande humör. Papperen kontrollerades, fingeravtrycken togs och blanketterna stämplades. Jag förväntade mig nästan att de skulle räcka över det glänsande nya kortet där och då.

Men icke. Kontoret stängde ju. 

”När kan jag hämta det?” 

Han log varmt. ”Vi hör av oss…” 

”Hur lång tid tar det?” 

”Kanske tre… kanske fyra veckor…”

Men jag måste ju resa till Storbritannien? Jaha, då behöver du ett tillfälligt tillståndspapper. Okej, kan jag få ett sånt nu? Det visade sig att man måste boka ett nytt möte bara för att ansöka om tillståndet. Tidigaste lediga tid? Om tre veckor. Och sedan tar det ytterligare en vecka att få det utfärdat.

Ah, javisst. 

Den berömda spanska byråkratin lever i högsta välmåga trots allt. Men det är ingen idé att hetsa upp sig och bli varm i kläderna – det är ändå tillräckligt varmt här nu med den där ”värmebomben” som rullar in…

Våra senaste nyheter fortsätter att landa från Indien och Indonesien. Bland dem finns några riktigt starka storsäljare som redan flyger ut från lagret. Det finns helt klart en växande efterfrågan på produkter som har en mening, en historia och lite själ bakom sig. Spana in våra erbjudanden här nedanför.

Så var du än befinner dig den här helgen – oavsett om du jobbar för fullt i butiken, kopplar av i solskenet eller brottas med pappersarbete någonstans i Europa – hoppas jag att du får ett par riktigt fina dagar.

Och om du råkar ha ett myndighetsmöte inbokat exakt samtidigt som kontoret stänger… 

Stort lycka till.

Ha en fantastisk helg och lycka till med försäljningen!

David