En märklig natt i Guangzhou… och ett varmt välkomnande i Katmandu
Hälsningar från Katmandu,
Förra veckan var jag i Yiwu, Kina. Den här veckan: Nepal. Om du missade uppdateringen från Yiwu kan du läsa den HÄR.
Mitt nyhetsbrev har ett lite annorlunda format den här veckan; det är en varnande berättelse...
Sandra och Bryant (som var med mig i Kina) är välbehållna tillbaka i Storbritannien, medan jag tog ett eftermiddagsflyg med China Southern ner till Guangzhou, med planen att ansluta vidare till Katmandu. Men (ännu en gång)... hade mitt nästa flyg blivit inställt och ersatt med en tidig morgonavgång nästa dag.
Inga större problem, tänkte jag. Jag mindes att det fanns ett riktigt trevligt femstjärnigt hotell någonstans i anslutning till flygplatsen. Märkligt nog hittade jag det inte på Trip.com. Expedia visade dock ett hotell bara åtta minuters promenad från terminalen. Bilderna på rummen såg bekanta ut. Jag hittade till och med platsen på Google Maps. Det måste vara rätt ställe...
Sedan kom det första varningstecknet: priset. Sjuttiofem procents rabatt. Ungefär 200 kronor. För bra för att vara sant? Nästan helt säkert. Bokade jag det ändå? Givetvis.
Så jag gav mig av, rullande min resväska genom den fuktiga Guangzhou-natten, på jakt efter detta superbilliga lyxhotell vid flygplatsen. Men... det fanns inget hotell.
Jag kontrollerade och kontrollerade igen. Ingenting. Så jag gick till en informationsdisk vid flygplatsens ingång, där en mycket hjälpsam ung kvinna förbarmade sig över mig. Hon ringde hotellet, pratade med dem och sa åt mig att absolut inte gå dit till fots – tydligen behövde jag hotelltransfer. Hon gav mig bilens registreringsnummer och sa att den skulle komma om några minuter.
Jag väntade vid upphämtningsplatsen.
Och väntade.
Massor av bilar kom och gick. Men inte min. Vid det här laget närmade det sig midnatt; det var varmt, klibbigt och jag började känna mig en smula stressad. Så jag ringde hotellet själv och försökte, på verkligt usel kinesiska, förklara att jag fortfarande stod där och började tvivla på hela arrangemanget. Tjejen i andra änden var lugn och tålmodig och förklarade att jag stod vid fel upphämtningsplats och behövde gå någon annanstans.
Till slut hittade jag fordonet. Det var, låt oss säga, inte direkt en glänsande hotell-limousin.
Snarare en ålderstigen skåpbil med hårda bänkar. I framsätet satt en man i huvtröja, framåtlutad, och föraren hade den där maffia-tatuerade looken som inte direkt ingjuter förtroende hos en trött resenär efter midnatt.
Nu har ju Guangzhou alltid haft ett visst rykte genom åren. Jag minns förr i tiden när taxichaufförer satt i skyddsburar och hotellen avrådde en från att gå ut sent på kvällen. De dagarna var säkert förbi, sa jag till mig själv. Men när vi körde iväg från flygplatsen – och inte i den riktning som min Google-karta visade – började jag ändå undra.
"Kanske åtta minuter med bil", tänkte jag.
Jag lutade mig framåt och försökte fråga föraren hur lång tid det skulle ta. Han svarade genom att vrida upp radiovolymen på högsta effekt.
Inte helt idealiskt.
Trettio minuter senare körde vi fortfarande, nu genom vad som såg ut som en betydligt mindre polerad del av staden, och jag började ana att min billiga hotellbokning kanske inte var det genidrag jag föreställt mig. Rån? Bedrägeri? Organhandel? Man undrar ju var tankarna tar vägen vid den tiden på dygnet.
Sedan, plötsligt – lättnad.
Vi stannade utanför en byggnad som såg ut exakt som den på Expedia-bilderna.
Jag klev ur, hämtade mitt bagage och klev in i en starkt upplyst lobby med modern dekor och ganska konstnärliga möbler. Bakom disken stod fem unga kvinnor i en prydlig rad; alla log, fnittrade och arbetade med en enorm hastighet trots vår bristfälliga engelska. En gav mig grönt te i en pappersmugg. En annan skannade mitt pass. En tredje gjorde i ordning kortnyckeln. En fjärde kontrollerade min flygtid så att returresan med skåpbilen kunde organiseras.
Inom några ögonblick satt jag i hissen på väg upp.
Och så rummet...
Stort. Ljust. En smula surrealistiskt.
Det fanns inga vanliga strömbrytare, bara lampor med rörelsesensorer. En enorm säng. en överdimensionerad schäslong. En yogamatta. En uppsättning hantlar i hörnet. Duschrummet tycktes extraknäcka som karaokerum. Vid det här laget började jag misstänka att jag inte hade checkat in på ett vanligt affärshotell vid flygplatsen.
Och på baksidan av dörren satt ett ganska oroväckande meddelande från polisen, som strängt varnade för smygfilmning, integritetskränkningar, dolda kameror, anstötligt material och diverse tillhörande straffrättsliga påföljder.
Klockan ett på natten, med en väckning klockan 05.30 hängande över mig, var detta inte direkt lugnande läsning.
Men sömn behövdes.
Tyvärr dånade musik utanför fönstret, och efter en stund insåg jag att jag dessutom höll på att bli levande uppäten av myggor. Det blev alltså inte direkt en utvilande natt. Men klockan 05.32 ringde sängtelefonen: bussen väntade. En trappa ner tryckte de en frukostpåse i handen på mig, föste in mig i transporten och levererade mig till flygplatsen.
Och vet du vad? På sitt eget märkliga sätt var det inte så dumt ändå.
Ja, jag hade uppenbarligen blivit lockad av en missvisande bokning. Men för ungefär 220 kronor fick jag en säng, två transporter, ett bisarrt rum, en minnesvärd historia och frukost.
Det är Kina i ett nötskal.
Därifrån tog jag morgonflyget med China Southern till Katmandu.
Och vilken kontrast det blev vid ankomsten.
Hotellet här hade skickat en bil, men allt rörde sig i en helt annan rytm. Inte brutalt effektivt som i Kina, utan mjukare, varmare och mer mänskligt. Bagagebandet hade gått sönder och tydligen fanns ingen tillgänglig för att laga det. Rent praktiskt: mindre effektivt. Men på något sätt verkade ingen drabbas av panik. Chauffören var förtjusande, hotellpersonalen var underbar – ”Välkommen tillbaka, Mr David” – och inom några ögonblick kände jag det där som jag alltid tycks känna i Nepal.
Lättnad. Värme. En sorts mjuk famn.
Sedan bjöd Mr Padam, vår speditör, in mig till sin brorsdotters bröllop redan nästa dag, vilket var en härlig påminnelse om hur personliga och generösa affärsrelationer kan vara här.
Bröllopet hölls i en exklusiv del av staden i en byggnad som var en kopia av Vita huset. Det var fantastiskt. De flesta kvinnorna bar rött och såg strålande ut, och på brudgummens sida bar alla röda halsdukar. Bröllopet är en heldag som börjar 08.30 och slutar sent. Det består av en rullande serie miniceremonier och ritualer, plus oändlig catering (och, befriande nog, ingen alkohol). Lyckligtvis kan gästerna, förutom den närmaste familjen, komma och gå som de vill. Vi stannade i ett par timmar, njöt av att träffa alla typer av människor och åt från den enorma buffén som precis hade öppnat.
Sedan kom stunden då vi (Raul från KL är här med mig) fördes fram till det lyckliga paret. (Jag känner bruden lite grann; hon hjälper till på fraktbyrån.) Vi önskade dem lycka till i deras framtida liv, ställde upp på foton, räckte över våra röda kuvert (intressant nog måste dessa ges direkt till bruden) och sedan var vår uppgift slutförd – vi var fria att gå.
Så efter de hårda kanterna, det skarpa ljuset och de märkliga äventyren under genomresan i Kina, känns det verkligen oerhört bra att vara tillbaka i Nepal.
Mer nyheter nästa vecka.
Namaste,
David
Kommentarer
Skicka en kommentar